D'Alembert-strategi i roulette: princip och exempel

D'Alembert-strategin är ett system för att hantera insatser i roulette där insatsstorleken ändras med en enhet: efter en förlust ökar den, efter en vinst minskar den. D'Alembert-systemet i roulette hör till de milda progressionerna och är uppkallat efter 1700-talets franske matematiker Jean le Rond d'Alembert. Till skillnad från den skarpa Martingale fördubblar det inte insatsen, utan flyttar den jämnt, därför förbrukas bankrollen långsammare och en förlustserie slår inte lika hårt mot kontot. Nedan går vi igenom principen, ett exempel steg för steg med tabell, för- och nackdelar, den omvända versionen och varför ingen progression tar bort husets fördel.

Systemets princip

Spelaren väljer en grundenhet - till exempel 1 dollar, och börjar med en enhet. Sedan gäller en pyramidlogik:

• efter en förlust ökas insatsen med en enhet (+1);
• efter en vinst minskas insatsen med en enhet (-1);
• insatsen går inte under en enhet.

Insatsen stiger och faller i steg och bildar en flack pyramid, inte en brant stege av fördubblingar. Idén är att på satsningar med en chans på ungefär 50 mot 50 balanserar vinster och förluster varandra med tiden ungefär, och då täcker summan av sänkningarna av insatsen summan av höjningarna.

Logiken bakom balans och house edge

Systemets upphovsman utgick från jämviktslagen: om man länge kastar ett mynt strävar antalet krona och klave efter att bli lika. Därav slutsatsen att efter en förlustserie ska utfallen påstås börja kompenseras av vinster.

Problemet är att hjulet inte har något minne. Varje spin är oberoende, tidigare utfall ändrar inte sannolikheten för nästa. Det europeiska hjulet har 37 fack (0-36), husets fördel är 2,7%, återbetalningen (RTP) - 97,3%. Nollan sänker chansen för en jämn satsning till 18 av 37, ungefär 48,6% på vinst, och den andelen till husets fördel kvarstår vid varje progression. Hur zero påverkar chanserna - i materialet om nollans roll. D'Alembert omfördelar insatsstorlekarna över tid, men rör inte utfallets matematik: sträckan blir jämnare, men något övertag över huset uppstår inte.

Exempel steg för steg

Vi tar en grundenhet på 10 dollar och en satsning på rött. Insatsen ändras enligt regeln +1 efter en förlust och -1 efter en vinst.

Efter sex omgångar är saldot 30 dollar i plus. Vinster och förluster är lika många (tre vardera), men tack vare progressionens struktur är resultatet positivt - så fungerar idén om balans på ett gynnsamt avsnitt. Om förlusterna däremot kommer i rad behövs flera vinster för att återvända till noll, redan på höjda insatser.

För- och nackdelar

De starka sidorna hänger ihop med progressionens mildhet:

• jämn ökning av insatsen - en enhet läggs till, inte en fördubbling, därför växer insatserna långsammare än i Martingale;
• skonsamt för bankrollen - korta svängningar i utfall klaras utan skarpa fall;
• enkelhet - regeln lär man sig på en minut.

De svaga sidorna följer av samma mekanik:

• en utdragen förlustserie hämtas inte igen - insatsen höjs långsamt, och en lång otursperiod drar kontot i minus;
• för återhämtning behövs vinster, redan på höga insatser, och dem lovar ingen;
• zero kvarstår, och över sträckan strävar kontot mot minus.

Omvänd D'Alembert

Kontra-D'Alembert vänder på regeln: insatsen växer med en enhet efter en vinst och faller med en enhet efter en förlust. Logiken är en annan - att trissa upp insatsen på vågen av en gynnsam serie och sänka den när utfallen går emot spelaren. Under en otursperiod beter sig tillvägagångssättet mildare, men för ett märkbart plus behövs en utdragen vinstserie. Liksom den direkta versionen ändrar den omvända D'Alembert inte sannolikheterna och tar inte bort house edge.

På vilka satsningar ska den användas

Systemet är avsett för satsningar med utbetalning 1 mot 1, alltså på jämna chanser:

• rött eller svart;
• jämnt eller udda;
• låga (1-18) eller höga (19-36) nummer.

På dessa satsningar ligger utfallen nära 50 mot 50, och ett steg på en enhet är meningsfullt. På satsningar med hög utbetalning - rak (35 mot 1), split (17 mot 1), dussin eller kolumn (2 mot 1) - fungerar inte logiken om balans: träffrekvensen är där helt annorlunda.

Vilken bankroll behövs

Det finns inga skarpa hopp i kassan, men en utdragen serie drar ändå kontot i minus. En rimlig riktlinje är att hålla bankrollen på nivån 50-100 grundenheter. Vid en enhet på 10 dollar är det 500-1000 dollar som du är beredd att lägga på nöje, inte som en inkomstkälla.

Det är nyttigt att i förväg sätta två gränser: en förlustgräns där du stannar, och ett vinstmål efter vilket du låser resultatet. Utan sådana gränser drar en mild progression med sig: det verkar som att ytterligare ett par omgångar - och saldot återställs, men hjulet lovar inte det. Mer om disciplin - i artikeln om systemet för att spela roulette.

Jämförelse med Martingale och Fibonacci

Kort om skillnaderna mot två andra populära progressioner:

Martingale är aggressivast av alla: insatserna växer lavinartat och stöter snabbt på bordsgränsen. Fibonacci är en kompromiss, progressionen är brantare än D'Alemberts, men mildare än fördubblingar. D'Alembert är den flackaste av de tre och passar den som vill dra ut på spelet och jämna ut svängningarna i kontot. En översikt över andra tillvägagångssätt finns i genomgången av roulettestrategier. Inget av de tre systemen ger ett matematiskt övertag - de fördelar bara insatserna på olika sätt.

Hur man följer serier

Varje progression på jämna chanser är knuten till serier: hur många gånger i rad en färg föll, hur länge det inte varit jämnt. Dessa data är smidigare att titta på i live-statistiken. Tjänsten samlar online in resultaten från bord med live-dealers och visar hur länge färger, jämnt och udda, dussin och sektorer inte har fallit. Du kan öppna dem i avsnittet roulettestatistik.

Statistiken förutsäger inte nästa spin - hjulet förblir slumpmässigt - men hjälper att se bilden nyktert. Använd D'Alembert som ett sätt att strukturera insatser och spara på bankrollen, inte som en metod att slå casinot, och spela inom det planerade beloppet.

Öppna roulettestatistiken →